Turkiet - the lost city of romance

I bland så hamnar man inför vägskäl i livet, och nu har jag nog hittat ett av dem. Min lilla Tatlim har trasslat till det för sig, eller snarare hans lillebror har tydligen gått och kärat ner sig i en flicka, och dom har rymt tillsammans flickan var visst förlovad med någon annan och nu kräver den familjen hämnd. dom vill att Tatlims syster ska ta hennes plats och om dom inte fixar en flicka åt dem.. dom mordhotade min Tatlim! Det kommer nog att resultera i att jag försvinner ett tag. Mitt vägskäl är om jag ska åka eller inte, båda alternativen ger mig ångest. Jag vill inte åka, vill inte lämna KS eller Snögubben.. Jag ska ringa Snögubben i kväll. Han har inte svarat på mina två sista sms.. Vad betyder det? Jag hoppas han svarar, jag behöver verkligen prata med någon som jag inte känner. Dessutom behöver jag träffa honom innan jag åker - om jag åker. Har ett stort jävla ångest svarthåll i magen.
Jobbinterjuven på torsdag, vad gör jag med den? Åker jag till Istanbul sabbar jag det. Turkiet och Tatlim = döden för resten av mitt liv. Älskar jag honom? Ja, men inte på ett huvudlöst uppöver öronen fjärilar i magen sätt. Känslan som totalt tog mig med chock och dödade mitt förnuft och förmåga att hantera en trängd situation försvann när Snögubben kysste mig, det är han jag vill ha. Känslan gör mig livrädd. Jag vill inte bli avvisad igen. Det finns ett skäll till att jag accepterar casual. Rädsla!
Ralph ska komma och hämta mig vid tolv, det känns bra, behöver faktiskt honom nu, hoppas bara han klara det här. Och inte får det att handla om honom. Borde bry mig om honom och visa hänsyn men jag vill verkligen att vi ska kunna vara kompisar! Vill att jag ska kunna krama honom utan att oroa mig för att bli av med kläderna. Det är smickrande att vara åtrad men, jag vill heller att han ska vilja vara min vän än något annat! Behöver det, badly!
Ska ta å springa runt lite i ångestpanikens dans