Im sorry, i can't be perfect

Jag orkade inte med sista året på gymnasiet. På grund av en pojke, apatisk skulle vara ett bra ord för mitt tillstånd under det året. Vilket jag nu önskar att jag hade kämpat emot mer. men men. Hur som helst har jag nu kassa betyg (har dock slutbetyg!) och kan nog inte komma in på högskolan, trodde jag men det finns en linje som jag har hittat som jag skulle kunna ta men grejen är att jag har fått ett bagage, som jag älskar, men som inte förstår det. Jag skulle vilja ta med honom men kan inte, jag skulle gärna flytta linjen hit men jag kan inte, jag tror på långdistans förhållanden men det gör tydligen inte han, tendens att vara otrogen?
Hur som helst så är vi sura nu, han vägrar prata med mig och jag tänker inte ge upp först! Vi märker väl vad som händer... med alltihopa vill egentligen bara hem nu. Han säger att det här är mitt hem, men inget här känns som mitt, inget!
nu sitter vi med varsin dator och surar, jag tänker inte ge mig! Jag hade den här planen långt innan hans bästis och min kk gav bort mig till honom, va jag en inflyttnings present?! Känns som det ibland. Ganska ofta. Jag vet hur min kk var jag är rädd att han också är sån. Men vad jag är allra räddast för är att bli kallad P**** det skulle var djupt förolämpande och jag skulle nog inte kunna ta mig ur det. Ha jo det skulle jag - han skulle inte det. *gnug* ska gå och klä mig nu.

and so it died, with a bad phrase and a broken smile